Hur det gick till när Åland fick dam VM 1997

Posted on december 14, 2011

2


De blev lovade ett eget landslag. När löftet bröts gick Åland i strid mot innebandysamfundet. Kampen resulterade i historiens första dam-världsmästerskap.

Ingress: Jag skrev denna krönika för Innebandymagazinet och har publicerats i Innebandy Magzsinet Nr 102.

Det åttonde världsmästerskapet för damer, som går av stapeln i schweiziska St. Gal- len, väntar som bekant runt hörnet. Med det i åtanke är det roligt att berätta historien om hur allt började en gång i tiden, närmare bestämt 1997. Jag var ordförande för det åländska inne- bandyförbundet under tidigt 90-tal och under uppsnacket inför historiens första Europamästerskap 1994 hade presidenten för Internationella Innebandyförbundet (IFF) Pekka Mukkala lovat deltagande för Åland. En EM-biljett hade betytt att vi för första gången skulle haft ett officiellt landslag. Jag tog Mukkala på orden, men när det kom till kritan visade det sig att politik satte stopp för vårt delta- gande. Det var helt enkelt inte möjligt för oss att ha officiella landslag på grund av att Åland räknades som en del av Finland i idrottssammanhang.

Internationella Innebandy Förbundet

Vi kände oss lurade av IFF i allmänhet och Mukkala i synnerhet. Och bestämde oss för att gå utanför IFF:s ramverk genom att kontakta ett gäng mindre innebandynationer i syfte att anordna ett alternativt EM. Om IFF inte ville ha med oss fick vi helt enkelt anordna landskamper på egen hand. Tillslut hade vi fått ihop åtta länder, däribland Tyskland, Danmark och Skottland, som var redo att spela. När IFF fick reda på planerna blev de märkbart stressade. Det skulle inte ha sett bra ut för deras del om det spelades två EM samtidigt och det dröjde inte länge innan Mukkala kontaktade mig för en träff vid förhandlingsbordet. Politik och byråkrati gjorde det fortsatt omöjligt för oss att delta i det ”riktiga” EM, men IFF erbjöd en kompromiss. Om vi valde att avstå arrangemanget av det alternativa mästerskapet skulle vi få arrangera det första världsmästerskapet för damer. Vi gick med på lösningen och IFF med Mukkala i spetsen andades ut.

En av de första mästerskaps sidorna i webbhistorien

Från att ha varit placerade i innebandysamfundets frysbox hade vi helt plötsligt möjlighet att skriva innebandyhistoria i IFF:s regi. Vi förstod knappt ens själva vad vi hade lyckats åstadkomma. Men det fanns hinder längs med vägen. För det första behövde vi en gedigen kommunikationsplattform för mästerskapet, problemet var att vi inte hade någon som kunde koda hemsidor. Lösningen? Jag självlärde mig HTML-kodning, det tog sin tid men tillslut hade vi fått ihop en duglig hemsida. Det var faktiskt den andra officiella mästerskapshemsidan i historien, bara ishockeyn var före.

Ytterligare ett marknadsföringsknep blev att ta fram historiens första innebandyfrimärke. VD:n för posten på Åland var sporttokig, så det var inte särskilt svårt att övertala honom att framställa frimärket när han fick reda på att det skulle bli en historisk symbol.

Ekonomi

Att få ihop det ekonomiska var det största problemet för oss, på den tiden fick VM-värdlandet knappt något bidrag överhuvudtaget. För att stärka upp budgeten vände jag mig till de lokala politikerna och sålde in arrangemanget med motiveringen att ökad idrottsturism skulle gynna hela Åland. Politikerna köpte resonemanget och gav oss bidrag, men budgeten var fortsatt i det stramaste laget. För att dra ner på kostnaderna skrev vi ut matchbiljetterna för egen hand och klippte ut de biljett för biljett. Jag kan meddela att det tog ganska lång tid…

Hallarna

Vi hade tillgång till två hallar under mästerskapet, men den ena – en regelrätt ishall – fick vi bara använda de fyra första dagarna. En musikfestival skulle nämligen hållas där, vi tvingades montera ner innebandyplanen mitt i natten inför dag fem och efter det var det tillbaka till skrivarna och printa ut fler matchbiljetter. Publikmässigt fick vi inte till en dundersuccé, under gruppspelet var det rent utsagt glest med folk på läktarna. Men till slutspelet blev det bättre och när finalen närmade sig ökade trycket. Två dagar innan finalen fickvi dock reda på att brandkårsmyndigheten inte skulle tillåta så många i hallen som vi hade sålt biljetter till. Hallansvarige hade inte fyllt i ansökan enligt konstens alla regler, men efter förhandlingar lyckades vi få in alla som hade köpt biljett. När Sara Wicksten sköt VM-guldet till Sverige i finalen mot Finland var Godbyhallen fullpackad – helt klart ett värdigt avslut på äventyret.

Sammanfattning

Att arrangera VM var som att lägga ett 1000-bitarspussel. Vi hittade lösningar ur ingenting och fick allt att flyta på med minimala resurser. Notan för kalaset stannade på 300 000 svenska kronor och vi gick back runt 40 000. Den främsta orsaken till de röda siffrorna var att vårt bokningssystem visade fler besökare på förhand än vad vi i verkligheten fick, speciellt i gruppspels-matcherna. Minuset till trots, att arrangera historiens första dam-VM var värt vartenda öre. Meningen var att Baltichallen skulle ha varit klar till VM. Det gjorde den inte ,men den finns ju nu tillgänglig till många idrottares glädje.

Taggat: