Den bortg(l)ömda historien

Posted on januari 6, 2013

4


Ålandsmodellen 

Ålandsmodellen har vunnit stort internationellt erkännande som ett smart sätt att lösa konflikter mellan länder och för grupper som vill ha något typ av särbestämmelse.

Vem eller vilka ligger då bakom ålandsmodellen?

Det känns som en viktig pusselbit att veta, för att kunna förstå hur hela processen gått till. Man kan ju enkelt konstatera att det var turbulenta tider mellan 1917-1922. Ett världskrig, en rysk revolution, ett finskt inbördeskrig, de första stapplande stegen för republiken Finland samt att det var sju olika finska regeringar under den tidsepoken. Det känns då lite osannolikt att det skulle finnas en vilja från den finska sidan och om ens förutsättningar när regeringar kom och gick och tjänstemän byttes ut, att då  göra en så genomtänkt lag som den Ålands självstyrelse-lagen trots allt är.

Den officiella bilden är att Finska riksdagen tog fram Ålandsmodellen och tvingade den på Åland mot deras vilja, eftersom ålänningarna ville höra till Sverige.

Försöker man hitta vem i Finland som arbetade i bakgrunden med framtagande av självstyrelse-modellen, kan man möjligtvis hitta fram till en kommitté som hette Tulenheimo kommittén. Som i citatet nedan.

Initiativet till självstyret kom dock inte från Nationernas Förbund (eller Åland). Finlands riksdag hade nämligen, när man såg vartåt vinden blåste på Åland, omdirigerat den s k Tulenheimo- kommittén (som då arbetade med de finska länsstyrelsernas organisation) till att utarbeta ett förslag till självstyrelse för de separatistiskt lagda öborna.

– Utdrag ur en av ÅSUB’s rapporter 2007 sidan 22 

Johannes Holmberg

Johannes Holmberg

Tulenheimo kommittén

I Tulenheimo kommittén fanns inte bara finländare utan även några individer med starka kopplingar till Åland.

Ålänning och bonden Johannes Holmberg från Geta och Medicinalrådet Artur Tollet som i många år arbetat som läkare på Åland, men vid den tidpunkten var bosatt i Helsingfors.
– Kan dessa två herrar ligga bakom självstyrelse upplägget och övertygat alla övriga i kommittén ?
– Nej däremot så var Arthur Tollet ordförande i en gruppering som hette Ålandskommittén som var verksam i Helsingfors mellan våren 1918 och fram till slutet på 1922, tills deras målsättning ”den åländska självstyrelsen” var uppfylld.

Ålandskommitténs sammansättning

Ålandskommittén grundades våren 1918 av två arkitekter Bertel Jung och Lars Sonck som båda hade varit verksamma på Åland, Lars Sonck hade under många år sin arkitektstudio i Mariehamn, han har ritat flera av de mera kända byggnaderna på Åland.

Tullpackhuset i västra hamnen, tornhuset på Norragatan 24, huset vid Östra Esplanadgatan 24, ett antal byggnader tillhörande Mariehamns badanstalt, fast idag återstår endast Doktorsvillan och Åländska Segelsällskapets paviljong som en påminnelse av Badhusepoken i Mariehamn. Mariehamns kyrka, Mariehamns stadshus, Navigationsskolan, Begravningskapellet och Cityhus. – wikipedia 

Mariehamns Kyrka

Den tredje och sista medlem i ursprungs gruppen var Fil. Mag Björn Cederhvarvf Arkeolog som hade arbetat med många åländska utgrävningar. Bland annat det s.k. Jettböle fyndet.

Gruppens ambition var:

Ålandskommittén i Helsingfors, en sammanställning av några därstädes bosatta personer med nära relationer till Åland och intresserade av ålandsfrågans lösning i sådan riktning, att Finlands suveränitet över Åland i varje fall skulle bevaras, men att vissa företrädesrättigheter och garantier skulle beviljas Ålands inbyggare, bildades våren 1918 på initiativ av herrar Bertel Jung, Lars Sonck och Björn Cederhvarf.  

Arthur Tollet 

Gruppen utökades med Arthur Tollet som blev gruppens ordförande och Medicinalråd  L.W. Fagerlund som också hade arbetat många år som läkare på Åland och Fil.Dr Renhold Hausen stadsarkivarie född i Sund.

Denna grupp hade med andra ord stor erfarenhet av Åland och ansågs i Finland vara ålänningar, men från åländskt media håll räknade man dem som finlandssvenskar.

Kompromissförslaget om hur den åländska självstyrelsen skulle gestaltas utarbetades ursprungligen av den s.k. Ålandskommittén, som bildats av tre ålänningar i Hfrs (Bertel Jung, Lars Sonck och Björn Cederhvarf). Finlands riksdag antog 1920 en självstyrelselag som dock inte accepterades av ålänningarna, som vägrade att ens diskutera den under statsminister Rafael Erichs besök i Mariehamn 4/6 detta år. – Uppslagsverket Finland

Ålandskommittén

Urkunden till Ålands självstyrelse 

Urkunden

Urkunden

Redan 14 maj 1918 lämnade de in en promemoria till finska myndigheter, som skissade på en självstyrelselag för Åland. Man kan utan tvivel säga att detta dokument är grunden till den åländska självstyrelsen som vi ser idag på Åland.

Efter det fortsätter de oförtrutet sända in promemorior och har möten med olika viktiga aktörer för att få genom sin vilja att Åland skall vara självstyrande och höra till Finland.

Till den gruppering tillkommer också Musik professor Otto Andersson född på Vårdö och ett fåtal ålänningar till som medverkade i olika finländska kommittéer som sjökaptenerna Johan Wennström, G.S Gustafsson, Jordbrukaren Fridolf Sundberg från Finström och bonden Johannes Holmberg.

Jag har inga ambitionerna att skriva hela Ålandskommitténs berättelse i detta dokument för det gör ordförande Arthur Tollet mycket bra själv i sitt dokument som han lämnade som memorial från Ålandskommitténs arbete. Jag har dock dock renskrivit det dokumentet, så att det är lättare att läsa det. Bytt ut några fåtal ord som Folkförbundet som är mera bekant i dag som Nationernas Förbund och något enstaka ord till som emottages till mottages, men vill man jämföra så går det bra. Här min version och här originalet.  –  Mats Adamczak

Då kan man ju undra varför detta inte är allmänt känt än det är efter 90 år. Det har ju skrivits mycket om detta händelseförlopp av olika seriösa aktörer.

– En klart bidragande orsak är att Ålandskommittén hemligstämplade dessa dokument i 40 år, när de lämnade in dem till Ålands landskapsarkiv. Då är det förståeligt att denna del är bortlämnad, eftersom de som skrev inte hade tillgång till det när historien skrevs.

Det intressanta är varför aktörerna hemligstämplade denna information! För att förstå detta måste man titta närmare på hur situationen var på Åland vid den tidpunkten.

Det fanns en gruppering som ville att Åland skulle höra till Sverige. I denna gruppering fanns frontfigurerna Julius Sundblom, Carl Björkman, Johannes Eriksson. Den kallades för Ålandsrörelsen eller Separatisterna från finländskt håll.

Den massmediala situationen på Åland var att det fanns en tidning, Ålandstidningen och den var helt på Ålandsrörelsens sida. Det var med andra ord inte lätt att nå ut för självstyrelsens förespråkares åsikter. Det var även därför de startade en tidning i Helsingfors Ålandsposten som belyste fördelarna med ett självstyre.

Ålandsposten

Ålandsposten

De olika intressegrupperna

Förutom de rent internationella intressena fanns det fem grupper som hade olika agendor.

  1. Sverige: ville ha tillbaka Åland till sitt rike.
  2. Ålandsrörelsen: ville ha att Åland skulle höra till Sverige.
  3. Ålandskommittén: ville att Åland skulle vara självstyrande och att ålänningarna skulle ha garantier för sitt svenska språk och kultur, samt hembygdsrätt och slippa finländsk värnplikt.
  4. Finlandssvenskarna: stödde delvis idén för ett självstyrande Åland, men främst att alla svenskspråkiga i Finland skulle få mera rättigheter.
  5. Finland: ville att Åland skulle höra till Finland.

I bilden nedan har jag satt in de viktigaste händelserna i en tidsaxel, så att man kan få en överblick på när olika saker hände under tidsperioden 1917-1922. Klicka på bilden så får ni en större version av den.

Översikt 1917-1922

En närmare titt på Ålandsrörelsen och Ålandskommitténs spelplaner

Ålandskommittén

Man kan konstatera att Ålandskommittén inte hade den enklaste vägen för att få igenom sina tankegångar. Från början hade de inte stöd från någon av de andra grupperna, inte ens från det officiella Åland. Däremot fick de med sig några ålänningar som var av samma åsikt att Åland inte skulle höra till Sverige och som var attraherade av självstyrelsemodellen. Gruppen arbetade systematiskt med att uppvakta olika finska politiska personer under perioden 1918 -1920 och under den tiden bytte Finland regering 6 gånger. Dessutom höll 1:a världskriget fortfarande på och ett år före ÅK’s grundande hade Finland upplevt sin självständighet och ett inbördeskrig. Det politiska klimatet var allt annat än stabilt!

Det måste ha krävt stor taktisk skicklighet och beslutsamhet för att lyckas få igenom sitt förslag hela vägen till beslutet hos NF. För när de hade lyckats övertyga Finland om sin idé var det resten av ”världen” som skulle acceptera idén också. Skulle både England och Frankrike tyckt samma sak dvs att Åland skulle höra till Sverige skulle det säkert ha blivit så också.

Men utan Ålandsrörelsens ivriga arbete att koppla bort Åland från Finland och sammanföra det med Sverige, skulle inte Finland varit lika villiga att lyssna på Ålandskommitténs självstyrelseförslag.

En klart bidragande orsak att det förslaget gick hela vägen, var att det var ett mycket strategiskt genomtänkt politiskt och som tog hänsyn till hur de olika internationella parterna skulle kunna acceptera en ”kompromisslösning” .
Det fanns inte något liknande exempel med självstyrelse, som de kunde ha hämtat inspiration från, utan de fick skapa en helt ny modell för att lösa utmaningen.

Länkar:

Ålandsrörelsen

Ålandsrörelsens hade inte lika stora taktiska utmaningar att få med sig en nation att stöda deras idé. Det var inte speciellt svårt att övertyga svenskarna om att de skulle få ta över en militärt strategisk ö i Östersjön ”gratis”.

” Svenskarna hade redan några år tidigare diskuterat med Tyskarna om att Sverige skulle få överta Åland mot att de stödde Tyskland i första världskriget.” – Kerstin Laitinen Åländsk Odling 1998

 

 

Ålandsrörelsen största taktiska utmaning var snarare internationellt, eftersom England motsatte idén. Ålandsrörelsen taktik var förutom dialog med stormakterna, att få alla ålänningar att höra till Sverige och därmed kunna åberopa alla folks rätt till självbestämmande.

Den ”separatistiska” rörelse som refereras till i citatet understöddes av en klar majoritet av Ålands befolkning. Den arbetade aktivt – och så småningom också med ett växande stöd på det svenska fastlandet – för Ålands återförening med Sverige. Tvärt emot den åländska folkviljan – och därmed också i direkt konflikt med den vid denna tid lanserade principen om alla folks rätt till självbestämmande – ÅSUB 2007 sid 21

Där hade man det ganska bra förspänt på Åland, eftersom man hade total kontroll över den lokala pressen.
Därmed inte sagt att Ålandsrörelsen var taktiskt skickliga också.

Två taktiska genidrag som är värda att nämna:
Den första var att vid den första namninsamlingen som samlade över 7 000 namnteckningar där ålänningarna ville höra till Sverige var att ta med procentsatsen 96%.
Dvs att 96% av de tillfrågade hade skrivit på, men de resterande 4% inte hade gjort det. Problemet är att om man har en namninsamling så är de facto allt under 100% ett dåligt resultat. Däremot fick man i den andra namninsamlingen mycket höga procentsatser.

Detta har dock använts slarvigt i många officiella sammanhang som att 96% av ålands befolkning ville tillhöra Sverige i en folkomröstning. När det vid den tidpunkten fanns 20 423 människor på Åland 1920. Men det uppfyllde helt klart sitt syfte.

I samma veva vid inlämning av namnlistan så skrämde man upp den svenska pressen så pass, att det stod med i det största tidningar om att ryssarna höll på att mörda den åländska befolkningen i ett blodbad.

Det andra genidraget var att bunta ihop Finska, finlandsvenska och Ålandskommitténs som samma gruppering, vilket måste ses som en väldig grov förenkling, men väldigt effektivt. Det gemensamma de emellan var att Åland skulle höra till Finland, men sedan skiljde det sig åt rejält när det gällde Ålands särstatus. Detta gjorde det mycket knepigt för självstyrelse ivrarna att förklara fördelarna med ett självstyrt Åland med finsk överhet, när Sverige måste setts som rena drömlandet i ordning och som garant för det svenska språkets trygghet. Det är fullt förståeligt att de flesta tyckte att detta verkade som den bästa lösningen.

Det som man måste beundra Ålandsrörelsens ledare för var deras mod, för om de hade det mycket enkelt på Åland, så var det rama motsatsen i Finland. Det var med livet i insats som de arbetade för sin övertygelse. Två av dem blev dömda till landsförräderi och väntade på arkebusering innan de blev benådade av Finlands president

Det fanns dock mera likheter än olikheter i de två gruppernas (ÅK och ÅR) strävanden om man tittar rent på vad de vill uppfylla dvs den bästa möjliga lösningen för ålänningarna, säkra det svenska språket och kulturen. Det som skiljde dem åt, var hur man skulle säkerställa det. Den ena parten att gå till Sverige och den andra genom särbestämmelser i det existerande hemlandet.

Jag har mycket svårt att se hur den åländska självstyrelsen skulle se ut som den gör idag utan att Ålandskommittén skulle arbetat så hårt med den frågan, men insatsen som Ålandsrörelsen gjorde, hjälpte onekligen till att möjliggöra den, men det var nog snubblande nära ett krig mellan Finland och Sverige.

Slutsats

Den officiella slutversionen vid nationernas förbunds beslut är att tre parter fick ge eftergifter och därmed en ”lyckad” kompromiss, men det fanns ju faktiskt en vinnare i denna konflikt, Ålandskommittén som fick igenom sin lösning!

Varför man har beskrivit det så, vet jag inte, men man kan tänka sig olika scenarios. Dels att Ålandskommittén som verkade vara mycket resultat inriktade, ville inte ta åt sig äran, utan lät Finland visa sig som diplomatiskt skickliga i NF förhandlingarna. Det kan också ha varit rent ekonomiska orsaker eftersom de flesta av dem i Ålandskommittén hade affärer på Åland och i och med att lösningen skapade stor irritation på Åland, så ville de inte visa hur stor betydelse deras arbete egentligen hade haft. Oberoende så bestämde de att hemligstämpla dokumenten i 40 år, vilket försvårade en korrekt historebeskrivning.

Som situationen är i dag är det som att jämföra med att i USA efter inbördeskriget skulle Sydstaterna skrivit historien, styr USA och ingen skulle vetat vem som skrev konstitutionen….

Varför jag gjort denna efterforskning.

Det finns flera orsaker att jag har satt ner julhelgen 2012 att göra detta arbete. Jag har fått berättat av min mor och min moster att deras far Johannes Holmberg hade en inverkan på att Åland har en självstyrelse och jag ville veta mera exakt hur det hängde ihop och tyvärr har den här sidan av historien varit väldigt begränsat publicerad.

När jag fick kopiorna på dokumenten som varit hemligstämplade, blev jag väldigt snabbt fast i hur stort detta arbete dessa gentlemän hade lagt ner under 4 år. Dessutom insåg jag att detta handlar inte bara om att förstå min morfars roll i processen, utan det har en stor vikt för att förstå hur diplomati av förmodligen helt unik karaktär har gjorts, speciellt om ålandsmodellen skall användas som koncept vid internationella konflikter, för utan denna bit blir det ju väldigt haltande.

Ha ett gäng separatister som kört stenhårt för att bryta ut sig, så kommer moderlandet fram med en kanonlösning för att lösa konflikten…

Jag är som sagt färgad av min morfars roll, men det var av just den orsaken som jag har försökt undersöka hur situationen var under denna turbulenta tid så opartiskt som möjligt.

Här hittar ni en sammanställning över de viktigaste händelserna från 1917-1922 som jag gjorde för att förstå helheten. [översikt]

Jag har haft stort nöje och nytta att diskutera och få svar på mina frågor av frilansjournalisten Lasse Karlsson, som har stor erfarenhet av ålandsfrågan. Han har kunnat belysa frågan från Ålandsrörelsens sida.

Kenneth Gustavsson – Ålandsöarna en säkerhetsrisk är mycket läsvärd om man vill ha en djupare förståelse om händelserna vid den tiden. Dock saknas Ålandskommitténs arbete där, men det kan man komplettera med Artur Tollets sammanfattning.

Jag är djupt imponerade av båda grupperingarnas arbete för de saker som de trodde på och det är så jag hoppas att detta skall tas emot också, att vi ålänningar inte bara har ett gäng personer som vi kan vara stolta över. Vi borde även vara grymt stolta över ålandskommitténs arbete som tog fram lösningen som vinner stort internationellt erkännande eller varför skall vi ge kredd till Finland för en lösning som de fick serverat på ett guldfat?