Antidemokrati, tvångslagar och självstyrelsen.

Jag har diskuterat eller snarare sagt försökt diskuterat kommunsammanslagningar efter att regeringens förslag kom ut för några veckor sedan. Jag har haft diskussionerna på en av de ledande centerpartisterna Facebook sida, på Åland ekonomi och på min egen tråd.
Att man är besviken, förvånad och upprörd att beslut går emot en, det kan jag absolut ha full förståelse. Jag kan också förstå att man i denna situation säger saker som inte är helt genomtänkta. Det som dock bekymrar mig är att man enbart spelar på folks känslor och använder definitioner som antidemokratiskt, hastverk, tvångslagstiftning för att beskriva en helt normal demokratisk process.

I senaste valet gick tre partier till valet där man var tydlig med att man ville genomföra en kommunreform . Dessa tre partier fick mandat av en majoritet av väljarna att genomföra kommunreformen.

En väldigt viktig förutsättning i regeringsbildningen var att de tre partier var överens om att man skulle genomföra dessa under mandatperioden.

Till sin hjälp genomför man den mest genomarbetade folkundersökningen i åländsk historia, för att kunna ta ett bra beslut för den åländska framtiden.
Man genomförde dessutom i samarbete med representanter från alla de olika kommunerna i fem olika grupparbeten för att belysa både utmaningar och möjligheter.

Den finska grundlagen säger att Åland kan själva bestämma antalet kommuner, men att det måste vara minst 2. Det krävs varken grundlagsändringar eller kvalificerad majoritet, så det räcker med andra att om det är mera än 50% i lagtinget som röstar för ett förslag så är det fullständigt lagligt och demokratiskt. 

Med andra ord så när man från opinionen kallar detta för antidemokratiskt, så innebär det att inte många beslut i ålandshistoria har varit demokratiska.

Tvångslagstiftning.

I debatten från oppositionen har man ofta nämnt tvångslagstiftning. Vad innebär då tvångslagstiftning?

Tvångslag är en svensk benämning på en lag som ger möjlighet att ge en person vård mot dennes vilja. Dessa lagar är följande:
a) LVU (lag om vård av unga),
b) LVM (lag om vård av missbrukare i vissa fall),
c)  LPT (lag om psykiatrisk tvångsvård)
d) LRV (lag om rättspsykiatrisk vård).

I Finland har begreppet används i sammanhang när centerpartisten och statsministern Sipelä, ville sätta press på fackförbunden förra året.

Både i Sverige och i Finland så verkar det handla om att när man bestämmer lagar som går mot existerande grundlagar och att man på sätt och vis omyndig förklarar en annan part. När det gäller kommunreformen på Åland, så handlar det inte om det, eftersom man inte kör över någons grundlagsenliga rättigheter, men visst omyndigförklarad man i det här fallet kommunerna. Och visst är det tråkigt att vi inte kan hitta en gemensam väg för att göra det så bra som möjligt för ålänningarna. 

Hastverk ?

Man tycker att det går för fort fram i den här frågan. För att få lite Åländska perspektiv så gör jag som Roger Nordlund och refererar till den ”demokratiska processen” för 100 år sedan. Så här beskriver Nordlund själv dåtid och nutid på sin Facebook sida.

”Regeringen Sjögren tar till tvångslagstiftning för att förändra kommunstrukturen på Åland. Tvångslagstiftning är i sig ett erkännande att man misslyckats på det demokratiska planet och tidtabellen visar att man inte tror att det här förslaget skulle klara en demokratisk prövning i nästa val. Ur demokratisynvinkel är det här sannolikt den sorgligaste dagen sedan Självstyrelsens tillkomst. ”

Förutom att det enligt nu gällande tolkning varken är tvångslagstiftning och eller det minsta odemokratiskt, så måste man nog titta på den historiska jämförelsen eftersom man från center håll har pratat om hur våra förfäder vrider sig i gravarna.

Vi pratar alltså om 1917-1919 tiden och när Åland stod inför ödesfrågan om man skulle höra till Sverige eller få självstyrelse under Finland. Det är av högsta relevans att titta hur demokrati fungerade på den tiden.

Det gjordes inget val till något lagting, eftersom det enda som fanns var ett ”landsting” dit kommunerna skickade ett antal representater, beroende på hur många innevånare man hade. Eftersom de flesta kommunerna hade runt 1 000 innevånare och det gällde även för Mariehamn, så blev det verkligen ett ”landsting” som hade representanter från hela Åland.
Det benämns för det ”illegala landstinget” i historieböckerna, inte för att kommunerna utsåg representanterna, utan för att Åland inte hade mandat att ha ett eget landsting, vi hörde nämligen Åbo och Björneborgs län, så med andra ord kunde vi inte ha ett eget.

(Det har skett 11 stora läns förändringar i Finlands historia länk )

Den världs politiska situationen var minst sagt turbulent, ett världskrig som höll på, en rysk revolution som just hade avslutats. I samma veva som Finland gör sig självständigt december 1917, så gör Åland en namninsamling på fyra dagar mitt under julhelgen (det finns en orsak till varför det var sådan brådska, men det återkommer jag till vid ett annat tillfälle).
Då går i alla fall kommunernas starka män runt i byn och samlar in namn på listor, en fullmakt som man tänker lämna till Sveriges kung. Man får ihop imponerande 7 135 namnunderteckningar på fyra dagar. Det är dock inte 7 135 olika personer som har skrivit under. Det finns säkert olika orsaker till det.
I alla fall man uppskattar att det är 4 % som inte skriver under i namninsamlingen.
Den som gjorde uppskattningen var åldermannen Johannes Eriksson. Historiskt refererar man fortfarande ibland till denna 96% som bevis på ålänningarnas vilja att höra till Sverige.

Man gjorde en till namninsamling 1,5 år senare och då hade ålänningarna 1 månad på sig att skriva under i namnlistorna. Syftet denna gång var att skicka dem till fredskonferensen i Paris.

Förutsättningarna hade ändrat rejält sedan första namninsamlingen, för dels hade det varit inbördeskrig i Finland och Ålands starke man Julius Sundblom hade nu tagit tätpositionen för återföreningen till Sverige. Detta innebar rent praktiskt att de som ville höra till Sverige hade totalkontroll på mediarapportering på Åland (Julius var chefredaktör på Ålandstidningen), Julius var den mest kände politikern på Åland och han var dessutom styrelseordförande i Ålandsbanken. Det var nog inte det enklaste att bedriva någon kampanj för andra sidan.

Denna gång fick man dock skriva att man var emot återförening till Sverige. Det måste nog ha krävt en speciell typ av person för att göra det. Det innebar helt enkelt att man satte sig själv på en shitlist.
Lite för att belysa hur stämningarna var på Åland och hur demokratiskt det var vid den tidpunkten så kan man titta på det sammanställningen från namninsamlingen.
De som skrev att de var emot förening med Sverige, beskrevs av de ”neutrala” rösträknarna för VÄGRANDE.

Den nu så hårt omhuldade den åländska Självstyrelsen skulle aldrig ha kommit till om dåtiden starka kommunala män fått bestämma. Då infördes en lag av Nationernas förbund att vi skulle få självstyrelse och enligt centern så var det ett lika stort demokratiskt missgrepp den gången som nu med kommunsammanslagningarna. 

Med hopp om att Centern och oppositionen slutar använda ord som odemokratiskt, tvångslagstiftning och andra känslomässiga utryck för att beskriva hur vi skall lösa utmaningarna med urbanisering och att demografin blir allt äldre. 

Posted in: Uncategorized